Saari har åkt hem idag.. blev lite problem med bussen då hon skulle hem. Min kp från psyk ringde på morgonen och sa att jag har en tid idag på psykosenheten för att kolla vikt, blodtryck, midjemått etc. Den tiden var samtidigt som Saari skulle ta bussen hem. Vi hade räknat med att mobila skulle skjutsa oss in till stan, då hade vi hunnit både att kolla vikten och köra Saari till bussen. Men av någon anledning tyckte mobila att vi kunde ta bussen. Men eftersom tiden inte fanns till så fick Saari åka iväg själv. Bara det att hon glömde mobilen och cigaretterna på hatthyllan i hallen när vi gick till bussen. I-M från mobila gick snabbt tillbaka för att hämta det, då hade vi bara 3 minuter innan bussen till stan skulle gå. Saari missade givetvis den bussen och tog nästa. Jag trodde aldrig hon skulle hinna in till stan och springa iväg till busstationen på knappt 20 minuter. Strax efter 17 ringde hon och sa att hon var snart i Umeå. Hon hann med bussen trots allt!
Saari var hos mig 10 dagar totalt. Det har varit lite up's n down's under dessa tio dagar, men i det stora hela har det varit bra.. iaf fram tills i förrgår. Saari mådde dåligt, hade ångest och enormt skärsug, ett skärsug som hon haft sedan länge tillbaka. Allt gick så fort. Hon tog stilnoct efter stilnoct, jag fattade aldrig exakt hur många hon tog, men hon berättade senare att hon säkert tagit en 8 st. Vi webcammade och bestämde oss kring halv två för att gå i säng, jag gick i säng och Saari gick på toa. Jag tyckte hon tog tid på sig och till slut gick jag mot toaletten för att se vad hon gjorde. Då kom hon ut därifrån, hon var naken och hade lindat en handduk runt armen, som var rejält blodig. Jag blev givetvis chockad och bland det första jag sa var "Du kunde väl ha väntat tills du kom hem". Vilket nog var ganska ego att säga i ett sånt läge, men det var det första jag tänkte på just då. Hon hade skurit väldigt djupt och vi borde ha åkt in till akuten för att sy. Men vi lindade in armen i en handduk och tejpade om den rejält. Dagen efter for Saari in till vårdcentralen med I-M från mobila för att tvätta såren och tejpa (var försent för att sy).
Tankarna som for i mitt huvud från den natten och som fortfarande rör sig i huvudet är följande: Jag är mest arg på mig själv. Varför såg jag inte detta komma? Varför märkte jag inget? Vad är jag för vän egentligen som inte ens ser när min bästa vän mår dåligt?
XOXO CrazyGirl
Show me Love - Rösta! ♥ ♥ Följ Bloggen!
fredag 30 maj 2008
Saari
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 ♥ sänd din tanke ♥:
Du ska inte lägga någon skuld på dig själv. Det viktigaste var nog att du fanns där, och vad du sa och gjorde har ingen större betydelse. Ni verkar ha ett enormt stark band. Och då är dt naturligt att du blir rädd. och då kan man kläcka ur sig saker som man heller inte menar. Man blir så frustrerad när någon närstående vill sig själv illa. Det är som en ond cirkel. Men vi måste alla finnas för varandra och ta hand om varandra. Men vi måste fortfarande ha kvar ett eget ansvar. Jag själv har svårt för det - Att ha ansvar för mig och mina handlingar. Därför går det lätt utöver andra i omgivningen. Vilket jag inte vill. Det är bara mitt mående jag inte kan rå för. Hoppas du förstår lite vad jag menar.
Kram //Kiara
www.elvisnova.blogg.se
Malin, jag ber så mycket om ursäkt för att jag utsatte dig för det. Det var själviskt och dumt, jag önskar det ogjort.
Jag klandrar dig inte för att du inte såg hur jag mådde. Det kanske ingen skulle ha sett. Efteråt sätter man såklart ihop pusselbitarna, när man har facit i hand, så klandra inte dig själv för att du inte såg. Jag gav inga klara ledtrådar heller.
Jag ber så mycket om ursäkt, jag är en usel vän som gjorde som jag gjorde. Jag kan inte uttrycka hur hemskt det var... Förlåt.
Älskar dig.
Skicka en kommentar