Min psykoshistoria

På gränsen mellan dikt och verklighet
av Linda Svensson

Hennes pojkvän var en trollkarl som styrde hennes rörelser med fjärrkontroll och som sände meddelanden till henne genom radion. Kranen i duschen var en tevekamera som visade nakenbilder av henne i personalrummet på sjukhuset. SOLO har talat med Helen som 19 år gammal drabbades av schizofreni på grund av stress.

(Både Helen och Erik heter egentligen något annat).

"Även om du får ett namn på sjukdomen är du ändå alltid samma gamla Helen" sa hennes kontaktperson till henne då de satt på sjukhuset för att få diagnosen. En utredning hade gjorts, men då läkaren sa att hon led av schizofreni var det mest en bekräftelse på det de redan räknat ut.
Ett år hade gått sedan Helen hörde "rösterna" för första gången. Rösterna talade till henne genom radion, uppmanade henne att hålla sig vaken nätterna och kontrollerade och styrde hennes handlingar. Vid det laget hade Helen varit tillsammans med sin pojkvän Erik ett halvår. Helen och Erik hade träffats på en Internetchat och Helen hade flyttat drygt femtiofem mil för att dela livet och lägenhet med honom. Hon var nitton år gammal och hade nyss slutat gymnasiet.

"Jag kunde höra en låt på radio eller se ett inslag på teve och vara övertygad om att orden var riktade till mig. Att det var Erik som ringt in och önskat just den låten för att han ville meddela mig något, eller att han var en trollkarl som kunde manipulera sändningen."

Sina första psykoser, som de schizofrena anfallen kallas, fick Helen då hon drabbades av influensa. Innan dess hade allt känts bra.

Förhållandet med Erik fungerade fint och hon trivdes på sin nya datautbildning och med sina nyfunna vänner. Men influensan gjorde henne nedstämd och orolig och hon fick svårt att sova. Flera nätter satt hon uppe och klottrade ner sina tankar i något hon kallade en "självanalys", och ungefär samtidigt började en röst varna henne för att gå och lägga sig på kvällen.

"Du vet väl att den du ligger bredvid kan dö i sömnen?" sa den och Helen tillbringade nätterna med att ligga och lyssna till Eriks andning i rädsla att han skulle dö. Vissa nätter "växta sylvassa taggar ur madrassen" som skulle sticka ihjäl dem båda om hon inte låg blixtstilla.

Psykiskt sjuk
Självklart blev Erik orolig då Helen förändrades allt mer. En kväll då hon var helt omöjlig att komma i kontakt med fick han nog och tvingade med henne till akuten under förevändningen att de båda drabbats av influensa och måste undersöka sig. Att Helen var psykiskt sjuk var nämligen inget hon erkände eller kanske ens var medveten om.

På sjukhuset fick Helen träffa en läkare som genast skickade henne till ett krisboende för psykiskt sjuka. På vägen dit minns hon hur en röst i hennes huvud hela tiden upprepade att de var på väg till ett ställe där hon och Erik skulle dö tillsammans. Sömnpillret man försökte tvinga i henne spottade hon ut i rädsla för att det skulle döda henne.

Under dagarna som följde kunde Helen varken äta eller gå på toaletten själv. De inbillade rösterna förföljde henne dygnet runt och hon var övertygad om att det fanns kameror i rummet och i duschen som filmade henne och visade bilder av henne på teve. Dessutom var hon säker på att hon var gravid och blev förtvivlad då läkarna nekade henne att göra abort. Vid ett tillfälle kissade hon på sig och minns hur hon trodde att det var fostervattnet som gått.

Pappa beskyddaren
Först ville Helen inte att hennes föräldrar skulle besöka henne på krisboendet eftersom hon var övertygad om att de läst i hennes dagbok att hon varit otrogen mot Erik, vilket hon inte varit, utan bara fått för sig. Hon skämdes och trodde att som hände var ett straff för den inbillade otroheten.
Slutligen gick hon med på att träffa föräldrarna och blev samtidigt förflyttad till ett annat sjukhus där hon skulle få genomgå en undersökning av hjärnan.

Psykoserna fortsatte en tid efter det att hon flyttat tillbaka till sina föräldrar.
Tevekamerorna upphörde inte att bevaka henne och hon hade svårt att vistas bland folk. Endast då hon var tillsammans med sin pappa kände hon sig trygg och säker. I hans sällskap försvann rösterna och tevekamerorna stängdes av. Hon beskriver hur hon uppfattade honom som "sin beskyddare".

För att bli av med sina tvångstankar fick Helen äta antispykotiska mediciner som gjorde att psykoserna försvann successivt. Sakta men säkert började hon må bättre, men de starka läkemedlen gjorde bland annat att hon blev trött och gick upp fyrtio kilo i vikt under loppet av ett halvår. Efter en tid provade hon att flytta tillbaka till Erik, men snart kände hon att hon mådde bäst då hon bodde i närheten av sina föräldrar. Helen och Erik gjorde slut.

Dikt och verklighet
2000 fick Helen diagnosen schizofreni, en sjukdom hon tvingas leva med resten av sitt liv. Varför just hon drabbades eller vad det berodde på har läkarna inget riktigt svar på. Sjukdomen finns inte sen tidigare i släkten. (vad Helen vet).

"Själv tror jag att det blev för mycket på en gång då jag flyttade till Erik. En ny relation, en ny stad och en ny utbildning. Det var mycket stressigare än vad jag var van vid, och enligt läkarna är det vanligt att stress, såväl positiv som negativ utlöser psykoser".

Idag (2002) äter hon, på läkarnas inrådan, enbart en stämningshöjande medicin och är medveten om att anfallen kan när som helst komma tillbaka. (vilket dom gjorde bara några månader senare, red. anm.) Visst är hon rädd, men genom att sova ordentligt och undvika stress kan hon någorlunda hålla sjukdomen ifrån sig. Dessutom har hon lärt sig att skilja på vad som är "dikt och verklighet".

Fortfarande går hon på ett rehabiliteringsprogram på psykosenheten i sin stad (som numera är avslutad) och har regelbundna samtal med sin kontaktperson (även idag). Helt frisk kommer hon aldrig att bli. Men även om det var flytten till Erik som bidrog till att hon utvecklade schizofreni är hon noga med att framhålla att hon inte ångrar något.

"Hur konstigt det än kan låta så var det värt lidandet. Jag hade aldrig velat vara utan min tid med Erik. Däremot önskar jag att samhället tog schizofreni lite mer på allvar och gick ut och informerade om sjukdomen. Många schizofrena blir tyvärr utfrysta och mobbade i skolor och på arbetsplatser bara för att deras omgivning saknar tillräckliga kunskaper".


xoxo crazygirl